Kanske trollband han inte mig direkt. Säkert en del andra och vissa kids lär blivit inspirerade till att klättra mer ute. Det är ju aldrig fel.

Visst var det kul att se denna klätterlegend livs levande. Andra har man bara sett i färgstarka trikåer på planscher och i böcker. Vad fick jag då ut av kvällen det är frågan.

Chris sa en del bra saker. För visso kanske inte något nytt under solen men än dock så tankvärda. Man ska klättra för att det är roligt!

Självklart! säger kanske du, visst är det självklart men enligt mig är det lättare sagt än gjort. Man ska leka sig fram bland stenar och berg och bara ha roligt, göra det man tycker är fint och kanske inte bry sig så mycket om att presetera. Så säger alltså Sharma. Så vill vi alla att det ska vara. Är det så? Näe... jag kom fram till att vi har en klättrare i vårt gäng som är sådan och det är Roger. Alla andra är suckers för grader och att göra något som är hårdare än det man tidigare gjort (mer eller mindre).

Vidare sa Sharma att den som är den bästa klättraren är den som brinner för klättring och som gör sitt bästa. Då spelar det ingen roll hur hård graden är på det hon/han klättrar utan det är en stor prestation oavsett.

Den tredje visdomen var att den som vill fortsätta att klättra måste försöka hitta sin egen inspiration när det gäller klättring. Det betyder kanske att hitta olika typer av projekt. Varva olika disipliner och också typer av leder/problem när man klättrar. Det har fått honom att komma tillbaka efter svackor.

Så var det lite flummiga utsvävningar på Said Belhajs försök att få ur honom hur man kan bli så där bra. När inte det lyckades spelade han lite japansk ur-flöjt kompad av Said på plaströr.

Direkt efter kännde jag mig inte supersyked (stavning?!) men det börjar smyga sig på en känsla av att det vore rätt kul att klättra lite igen. Jag har nämligen haft grymme-problem med motivationen för framförallt utomhus klättringen.

Jag brukar kalkylera jobbet med att ta sig ut med Hedda och allt mot hur kul jag kommer ha, hur mycket jag kommer klättra och hur bra det kommer gå. Det slutar med att det inte är värt besväret. Men med en annan attityd börjar det kännas värt igen.

Det har gått fyra månader sedan Hedda entrade jordelivet och tre sedan jag sa att det var dags att komma igång. Det har gått relativt bra nu på senaste tiden. I början kändes det nästan främmande att hänga i greppen men nu börjar jag se att jag snart är i samma form som när jag var som starkast. Det är inte omöjligt. Det stora problemet kommer att vara att bli modig. Jag har inte den blekaste hur det ska gå till men jag får fortsätta försöka.

Just nu ser jag mycket fram emot att det är tävling på lördag och sedan ska jag försöka hitta projekt på alla stenar vi brukar åka till och så jobba på dom. Det kan bli bra det här.