Och ni som vet hur jag brukar vara i Kjuge, typ arg och irriterad för att jag är så dåååålig på att klättra, förstår kanske att det inte var så farligt att inte få klättra. Jag kände det nästan lite befriande att inte ha någon som helst press att ens försöka. (Här förstår man hur mycket troll det går i mitt huvud när jag ska försöka ha kul ute bland blocken.)

Hur som helst har det nog trots allt varit bra för mig med denna påtvingade paus. Jag börjar känna att det ska bli kul att köra igen sedan och vad har jag då att vara rädd för när det bara handlar om mig själv jag kan skada?

Jag har idag läst ut boken svaghetsmyten. En bok som ni matcho män och andra anti-feminister kanske skulle ha en viss negativ inställning till redan från början. Men faktum är att jag tyckte den var bra och givande. Den handlar om hur kvinnor historiskt och i viss mån fortfarande idag blir uppfostrade att vara svagare än vi egentligen är. Det vill säga man utvecklar inte den potentiella styrka man har för att det är norm att tjejer ska vara små och sårbara. Detta beror självklart på att män (och även en och en annan desillutionerad kvinna) vill ha det så.

Jag kände att nä! så här får det inte vara! Jag ska minsann visa att jag kan bli skitstark!! Jag kände att jag framöver måste göra mitt yttersta för att komma i bättre fysisk form för att vara en av dom som föregår med gått exempel.

Det känns som om jag fått in en allmän pepp på mig själv och jag hoppas verkligen att den kan sitta i när jag väl ska börja komma igång igen i praktiken.