Efter förra årsmötet hatade jag hela klubben. Eller ok, hata är ett starkt ord för jag hatar nog ingen, men jag kände mig djupt motarbetad och less på allt. Jag kände att jag skulle hålla mig utanför framtida arrangemang och engagemang i denna klubb. Det var antagligen en rätt överdriven känsla eftersom säkert ingen menade att såga mig och jag kom sedan över detta.

Efter årsmötet denna gång känner jag mig helt lugn.

Det fanns tider då jag tänkte att det var sådant slöseri med potential att vi inte utvecklade klubben mer. Att vi inte gjorde lite mer reklam för klubben för att locka fler medlemmar, eller att vi inte gjorde mer för dom som redan var medlemmar. Jag tyckte det var mäkta irriterande med alla "gamla uvar" i klubben som alltid sa att det inte är någon idé för att vi provade det för tio år sedan och då funkade det inte.

Jag har lärt mig efter hand, eller kanske snarare ändrat åsikt i frågan. Numera ser jag att klubben inte behöver göra någon reklam för sig eftersom det kommer tillräckligt med nya i alla fall. Att anordna aktiviteter för klubbens medlemmar är fortfarande viktigt men det ska göras med vetskapen att ytterst få "nya" medlemmar kommer att infinna sig. Det vi gör ska vi göra för de som är extra engagerade. De andra kommer som en bonus på köpet. Jag har förstått att det är viktigt att utveckla och förbättra klubben men det ska göras på rätt nivå och det är lika bra att skynda långsamt (roligt uttryck) eftersom saker och ting tar sin tid. När jag förut tänkte kvantité tänker jag numera kvalité skulle jag vilja säga.

Det kan vara frusterarande att andra inte ser klubben och dess verksamhet på samma sett som jag själv. Något som man ska vara med och ta hand om och hjälpa till med så gått man kan. Men det här har jag också insett. De allra flesta av våra medlemmar är med i klubben kanske istället för att köpa ett gymkort eller gå på friskis och svettis. Dom kommer aldrig att klättra ute, eller ladda ner klätterfilmer. Dom kommer inte lära sig vem Ondra är eller veta vilket skomärke som egentligen är bäst. Så ser det ut hos oss och hos alla andra större väggar i landet. Det är en sport som växer men dom med klättring i själen kanske inte kommer bli fler för det. Och det är kanske inte ens en dålig sak.

Till något helt annat:
Jag var på föreläsning igår i Västerås. Tack Helena för inbjudan. Där sade dom (vilken överraskning!) att det är bättre att tänka positivt än negativt. Det är ju ingen nyhet för någon tror jag. En övning vi gjorde illustrerade det här rätt bra och både jag och Helena insåg hur bara några tankar vid ett enstaka tillfälle kan få dig att prestera sämre än vad du egentligen kan. Vi tänkte båda på vår inställning till klättringen som ofta är hemskt negativ. Gud vad jag ska bli mycket bättre och positivare när jag kommer tillbaka, starkare och tuffare än någonsin under sensommaren eller vad det nu blir. Ser redan fram emot det!